Nästan varje ledig dag vaknar jag före Jonas. Det kan bero på att jag alltid somnar på soffan innan vi ska gå och lägga oss, så jag är ligger ½-1 timme plus på honom redan när vi ska sova.
Det är ganska mysigt att gå upp själv, mata hunden, ta ett glas juice, en frukt och sätta sig vid datorn. På senaste har jag även fått sällskap av Lyckan i kökssoffan. Hon har aldrig legat där tidigare, men hon verkar vara inne i en period då hon väldigt kärlekssjuk. Vanligtvis ligger hon som Gollum i sin håla och grymtar nöjt, men nu är det närhet som gäller. Hon kanske känner på sig att det ska hända något eller "någon" som ska konkurrera med henne?
Jag lyssnade på Morgonpasset i P3 härom dagen. Det berättades en hisoria om en barnlös kvinna vars hundvalp höll på att bli överkörd. Hon hade i det ögonblicket känt hur det kanske kändes att ha barn, gränslös skräck över att något fruktansvärt hänt ens stora kärlek.
Så känner jag för Lyckan.
Kommer det kännas likadant för den som bor i min mage?
2 kommentarer:
Japp, det kommer kännas likadant, gissningsvis värre, eftersom barn ganska snabbt börjar gå på dagis och sånt och vara utom ens radie av koll. God Jul!
Ja, det är det jag är rädd för! Hur kan det vara möjligt att tycka om någon mer än jag redan tycker om hunden?! Verkar skrämmande!
Skicka en kommentar