Äntligen o aldrig mer

Ivan (arbetskompis från gränsen) tipsade mig om tjänsten på Vestas. Han har själv börjat där o stortrivs, han berättar under helgen i Gällivare om alla utbildningar hit o dit, deras vilja att se till att deras anställda känner sig delaktiga, uppskattade och hur man kan gå vidare i karriären inom företaget.

Det är ju precis vad jag trodde Scancon skulle bli för min del med nystartad filial i Kiruna. Ganska snart förstod jag att det kommer aldrig ske något i karriärväg förens jag hade minst 10 års erfarenhet av yrket och det var inte vad jag hade tänkt mig.  Jag lyckades iaf få en svetslicens innan uppsägningen men idag är den tyvärr inte till någon hjälp.

Så när Hanna ringer och talar om för mig att dom vill ha mig på en intervju så blev jag inte så förvånad. Ivan hade talat om för mig att dom ser mer på ålder, erfarenhet, ordning och reda än på en specifik kompetens. 

Utan att gå in i detalj på mitt och Anjas öråd så kan man kort säga att det ligger ganska dåligt i tiden att börja flytta mot kusten. Jag bestämmer mig tillslut för att åka på intervjun trots allt för att se hur det går till på riktigt o kolla in företaget lite mer.

När jag sitter på tåget mot lule känner jag mig ganska avspänd, jag gör några ärenden på stan o under tiden märker jag att humöret är på topp. Dom korta mötena med kassörer/skor blir till små samtal och en tanke/känsla infinner sig om att intervjun kommer att bli en baggis. 

Det här kan inte gå fel! Men jag kan ju egentligen inte ta det här jobbet.

Kl 17 ska mötet äga rum och 2 timmar innan börjar lite nervositet dyka upp så jag går tillbaks till hotellet o sover en timme. När jag vaknar går det inte många sekunder innan pulsen känns i hela kroppen och ett obehag letar sig in i mellangärdet. Under tiden jag tvättar av mig, borstar tänderna och gör mig i ordning tilltar obehaget.

Det slår mig att jag vill ha det här jobbet mer än något annat redan innan intervjun har ägt rum, men jag kunde ju inte ta jobbet om jag ens får erbjudandet. Det måste gå att ordna på något sätt.

Nu har jag börjat svettas lite lätt och överväger "yoga andning/meditation" som vi har lärt oss på nybörjarkursen för att komma till ro. Det kan ju iaf inte bli sämre tänker jag så efter 15 minuters "meditation" känns det faktiskt bättre.

Tyvärr hinner jag bara gå halvvägs längs storgatan innan den positiva boosten är som bortblåst o den uppdämda nervositeten sköljer över mig.

Sofia berättar mycket om företaget o tjänsten och såklart är det så bra som Ivan säger plus lite till. Jag är supernervös från början till slut men tycker ändå att det har gått OK. 

Det är många som har sökt berättar hon och jag gissar att hon och Hanna valt ut ca 12st som intervjuades igår och idag (torsdag). 3-4 st av dom kommer att väljas ut till en andra intervju med underhållschefen för norden samt att det kommer att vara några praktiska prov i nästa vecka. 

Behöver jag säga att dom vill verkligen ha rätt man på rätt plats. Jag har ju trots allt bara sökt en tjänst som servicetekniker. Sist jag var på intervju surrade vi i ca 20 min över en kopp kaffe på Statoil i Gällivare.

Behöver jag säga att jag omöjligt kan tacka nej till den här tjänsten om jag kommer så långt att dom anser att Jonas Tjernlund är den bästa kandidaten för det här jobbet.

Jag somnade inte förrens vid 2 tiden igår natt o imorse vaknade jag 5. Fortfarande nervös o i huvudet går intervjun på repeat.

Men hur var det nu då? Tajmingen med ett barn under tillverkning och flytt till kusten var ju inte så bra. Å andra sidan är det ingen tajming i att en av oss är arbetslös o den andra föräldraledig.

Vad hände? Vi hade ju ett riktigt bra upplägg inför -09!

I morgon får jag reda på om jag överhuvud taget går vidare och det är då med delade känslor jag ser fram mot det samtalet.